År 1809 förlorade Sverige en tredjedel av sitt territorium och en fjärdedel av sin befolkning, då Finland övergick i ryska händer. Detta var resultatet av ett krig som inletts i februari 1808, då ryska trupper gått över gränsen vid Kymmene älv.
Till en början kunde ryssarna avancera snabbt. Men i april hejdades deras framryckning. På grund av Rysslands inblandning i de pågående Napoleonkrigen kunde bara en del av landets armé avsättas för kriget mot Sverige. Dessutom utkämpades stridigheterna inte bara i konventionella slag, där ryssarnas större numerär innebar en fördel. Finska bönders gerillakrigföring ställde till stora svårigheter för tsarens trupper.
Efter vissa framgångar under senvåren och sommaren 1808 tvingades den svenska armén åter att retirera norrut genom Finland under hösten. Den 14 september led den ett allvarligt nederlag i slaget vid Oravais, som blev det sista egentliga försöket att stoppa den ryska offensiven. (Krigsarkivet, Sveriges krig 18:286)
Från sensommaren 1808 stod det dock klart att den ryska övermakten var för stor. De svenska trupperna måste retirera tillbaka till den svenska rikshalvan. Våren 1809 avancerade ryssarna ända in på svenskt territorium och hotade en tid till och med Stockholm. I augusti 1809 inleddes förhandlingar med tsar Alexander och 17 september kunde ett fredsfördrag undertecknas.
Förutom landavträdelserna innebar Finska kriget mycket stora förluster i människoliv. Tusentals svenska soldater stupade, frös ihjäl eller gick under för sjukdomar. En helt annan konsekvens av kriget och dess katastrofala följder för Sverige var att den svenske kungen Gustav IV Adolf tvingades abdikera och landet fick en ny regeringsform.
Carl Johan Ljunggren
Minnestavla i Sävar nära Umeå. Foto: Karin Bredenberg 2008
Carl Johan Ljunggren föddes den 2 maj 1790 i Östergötland. Han antogs den 15 november 1805 som sergeant vid Fortifikationen och blev den 9 april 1808 befordrad till fänrik utan lön vid Västmanlands regemente.
Han kom att tjänstgöra på de flesta fronter under kriget 1808-1809, både i västra armén mot Norge, i norra finska armén sommaren och hösten 1808 där han bl a bevistade slaget vid Oravais den 14 september. Slutligen deltog han vid samma regemente under expeditionen mot Västerbotten i augusti 1809, där han närvarade vid slagen vid Sävar och Ratan. Ljunggren avancerade 1812 till löjtnant vid Västmanlands regemente och den 23 februari 1813 vid Livregementsbrigadens grenadjärkår.
Carl Johan Ljunggren, 1790-1852. (ur Krigshändelserna i Österbotten och Västerbotten 1808-1809, utg. R Hausen 1903)
Efter deltagande i kriget på kontinenten, bl a i slaget vid Leipzig där han sårades av en muskötkula i axeln, blev han den 9 oktober 1813 befordrad till kapten. Året därpå, 1814 deltog han i Sveriges sista krig, fälttåget mot Norge.
Efter majors avsked 1827 blev han 1838 postinspektör i Västerås 1830 där han avled 1852.
Ljunggren nedtecknade efter avskedet sina minnen från kriget 1808-1809: Mina första vapenbragder (tryckta 1903 som Skildring af krigshändelserna i Öster- och Västerbotten 1808-1809 ). Manuskriptet till dessa förvaras sedan 1880-talet i Carl Johan Ljunggrens arkiv i Krigsarkivet som också innehåller hans egenhändigt upprättade meritförteckning.
Carl Johan Ljunggrens meritförteckning (Krigsarkivet, C J Ljunggrens arkiv volym 1)
Wilhelm von Schwerin
Fänriken, greve Wilhelm Johan Ludvig von Schwerin föddes den 2/12 1792, han utbildades till officer på Karlberg varifrån han utexaminerades den 29/6 1808 för att redan 11/7 samma år utnämnas till underlöjtnant/fänrik vid Svea artilleriregemente, ännu inte fyllda 16 år.
Wilhelm von Schwerin avled den 27/9 1808 efter att ha sårats allvarligt under
slaget vid Oravais den 14/9 samma år.
Wilhelm von Schwerin, 1792-1808.
(Krigsarkivet, Porträttsamlingen)
Innan han avled av sina blessyrer och tillstötande fältsjuka skrev han den 17/9, tre dagar efter slaget ett brev till sina föräldrar som kom att inspirera Johan Ludvig Runeberg till hans dikt om Wilhelm von Schwerin i Fänrik Ståls sägner.
Jag ser er stå här så späd och vek,
i storm ett rör;
ni har ej prövat en sådan lek,
min sorg det gör.
Den leken leks ej till tidsfördriv,
så känn på hjärtat och svar mig giv:
Skall ni våga i dag, om det gäller,
blankt offra ert unga liv?
”Herr överstelöjtnant, ni drar er svärd
med årbräckt hand
och vågar dock bjuda ert liv som gärd
för kung och land;
jag har ett liv i sin styrkas vår,
det bott i mitt hjärta blott femton år,
säg, skall jag ej våga det bjuda?
Jag vill se, vem min gärd försmår!”
Den gamle Drufva han spände sin blick:
”Det där klang stål,
de orden, herre, de slogo ej klick,
de råkte mål.
Så må jag kalla er vek ej mer,
men tacka Gud, att han gett mig er,
ty hjärtat är det, ej armen,
till slut dock, som kraften ger:”
(Strof 4-6 ur J. L. Runebergs dikt Wilhelm von Schwerin, Fänrik Ståls sägner, andra samlingen)
