Andra världskriget i Krigsarkivets samlingar

Utställningen tar sin början med krigsslutet och kommer därefter att fortsätta med ett antal teman som skildrar det pågående kriget och hur detta påverkade förhållandena i Sverige.

På flykt i Sverige – de svenska utlämningarna av f.d. soldater

Under andra världskriget sökte människor sin tillflykt till det utanför kriget stående Sverige. Vissa av dem var civila, andra militära. Som neutral stat förband sig Sverige enligt Haagkonventionen att upprätta interneringsläger för utländska soldater, och under våren 1945 tog sig exempelvis soldater som stridit på axelmakternas sida över Östersjön för att undkomma de sovjetiska truppernas avancemang.

Men att få stanna i Sverige efter kriget var ingen självklarhet. Den svenska regeringens beslut att utlämna 167 balter till sovjetkontrollerat område – och därmed ett högst ovisst öde - var redan i samtiden högst kontroversiellt och har blivit hårt kritiserat, bl a av författaren P O Enquist i hans bok Legionärerna.

Det var dock inte bara baltiska soldater som tog sin tillflykt till Sverige. I interneringslägret Rinkaby i Skåne fanns efter krigsslutet flera hundra tyska soldater som också de oroades av att överlämnas till Sovjetunionen. I ett telegram till den svenska statsministern Per-Albin Hansson vädjade de genom lägerchefen H E Reiche om att så inte skulle ske.

”Rinkaby, den 23 november 1945

Brevtelegram

Till hans excellens herr statsministern, Stockholm.

Ers excellens!

Vi 700 tyskar i interneringslägret Rinkaby internerades i Sverige under vår färd från den ryska fronten till Tyskland, och har enligt gällande internationella bestämmelser erhållit asylrätt.
Vi ber ers excellens om en vidare försäkran om denna asyl till dess att en transport till den engelska ockupationszonen säkerställts. Vi vädjar härmed till det svenska folkets humanitet att inte utlämna oss till ett ohjälpligt öde.

Som företrädare för de tyska internerade i Rinkabylägret

H E Reiche
Kapten och lägerchef”

Utlämnandet kom dock att genomföras som planerat. Några dagar efter det att Reiches telegram skickats, den 27 november, anlöpte det sovjetiska fartyget Kuban Trelleborg, och nu vidtog intensiva förberedelser för att genomföra en transport av de internerade. Bland dessa var nu rädslan mycket stor. Självstympningar förekom som ett desperat sätt att försöka undkomma utlämnandet, också självmord ägde rum. Den 1 december inleddes transporten – starkt bevakad av stats- och fältpolis - från de två lägren Rinkaby och Gälltofta. Två dagar senare lämnade Kubin hamn. Ombord fanns totalt 1 610 f d soldater av olika nationaliteter.

Källa:

Försvarsstabens arkiv (h), Interneringsdetaljen, Andra avdelningen, E 1: vol. 1

Litteratur:

Curt Edholm, Balt- och tyskutlämningen 1945-1946. Omständigheter kring interneringen i läger och utlämningen till Sovjetunionen av f d tyska krigsdeltagare, Uppsala, 1984.
Anders Bojs & Leif Mårtensson (red.), I Baltutlämningens skugga. Internering och utlämning av tyska militärflyktningar via lägren i Rinkaby och Gälltofta 1945-1946, Kristianstad, 2004.

Kvinnorna och kriget

Andra världskriget kom att ställa helt nya krav på både krigsmakt och samhället. Fler soldater än i någon tidigare konflikt mobiliserades och fler behövdes för att få sjukvård, industri (inte minst krigsindustrin), jordbruk, transporter med mera att fungera. Detta var på många håll inte möjligt utan deltagandet av kvinnor.

I Sverige blev denna utveckling tydlig. Här växte lottarörelsen kraftigt under kriget, från ca 22 000 medlemmar 1938 till drygt 110 000 sex år senare. Kåren, som bildats 1924 som en frivilligorganisation, kopplades nu dessutom närmre de militära myndigheterna och lottor togs in som ersättare för värnpliktiga inom en rad områden, exempelvis för arbete vid militära telefoncentraler och luftbevakning. En viss ersättning började dessutom ges för deras insatser, även om den fortfarande var betydligt lägre än för de män de ersatte.

Lottor inom luftbevakningsförbanden kunde nu även få en militär tjänsteställning, även om de inte hade rätt att föra befäl över män. Ytterligare en nymodighet var att just dessa lottor - eftersom luftförsvarsförbanden var fundamentala för rikets försvar och högst utsatta i händelse av fiendeanfall - beväpnades och vapentränades. Men också här fanns en brasklapp: kvinnorna fick enbart använda sina vapen i självförsvar.

1943 inkom Riksluftsskyddsförbundet med ett förslag om hur luftskyddsutbildning av lottor skulle kunna se ut. I kursplanen ingick utbildning i observations- och rapporttjänst, brandtjänst, sjukvårdstjänst, gasskyddstjänst och hemskydd.

Litteratur: Fia Sundevall, Det sista manliga yrkesmonopolet. Genus och militärt arbete i Sverige 1865-1989 (2011).

Källa: Riksförbundet för Sveriges lotta kårer, V IV, Korrespondens, Marinsektionen 1942-44, vol. 41

Den svenska beredskapen ur det stora och lilla perspektivet

När andra världskriget bröt ut den 1 september 1939 hade Sverige intagit vad som kallades förstärkt försvarsberedskap. De inkallade organiserades i neutralitetsvakten - det hette ännu inte beredskap. Efter mindre än tre veckor hade Tyskland krossat Polen, och i väster stod arméerna mot varandra utan att någonting hände. Därför skickades stora delar av den svenska neutralitetsvakten hem. Men i gryningen den 30 november - när man som bäst höll på att avrusta de svenska förbanden i Norrland - gick ryska trupper över finska gränsen. Helsingfors och Åbo bombades. Kriget var plötsligt alldeles inpå Sverige. Chefen för Försvarsstaben general Olof Thörnells första åtgärd blev därför att genast avbryta den pågående avrustningen och hemsändandet av de nyss hemförlovade. Det var startsignalen för den svenska beredskapen. Den skulle pågå i mer än fem år.

Men det svenska försvaret var svagt – trots Per Albin Hanssons löftesrika tal om att ”vår beredskap är god”. Genom 1925-års försvarsbeslut hade den svenska krigsmakten fått vidkännas kraftiga neddragningar. Den nya härordningen hade inneburit att antalet arméfördelningar reducerats från sex till fyra och inte mindre än 19 regementen hade lagts ned. Också flottan hade påverkats av beslutet. De tyngre pansarskeppen var lagda i malpåse och nybyggnationen av fartyg nedprioriterat. Också utbildningstiden för de värnpliktiga hade kortats ned till 140 dagar. I det trängda läge som uppstått genom krigsutbrottet – och inte minst sedan Tyskland invaderat Danmark och Norge i april 1940 – skedde en kraftfull upprustning av försvaret, framför allt finansierat med försvarslån av svenska folket. Utbildningstiden förlängdes och både yngre och äldre värnpliktiga fick lov att stanna kvar i beredskapstjänst under långa perioder. Härtill organiserades hemvärnet och luftskyddet och kvinnorna bildade lottaorganisationer.

Beredskapen påverkade naturligtvis enskilda och deras liv på ett avgörande sätt. Inkallelser med jämna och ojämna mellanrum och i olika långa perioder blev vardag. Vid flera tillfällen höjdes också beredskapen; man talade om ”stort pådrag”. Sedan Tyskland invaderat Danmark och Norge den 9 april 1940 genomfördes exempelvis i hemlighet – för att inte provocera tyskarna - allmän mobilisering. På några veckor hade antalet man under vapen ökat från 60 000 till 320 000. Andra händelser som föranledde en upptrappning av inkallelserna var ”midsommarkrisen 1941” och transiteringen av den så kallade Engelbrechtdivisionen från Norge till Finland, liksom ryktena om ett tyskt anfall under vårvintern 1942.

Två bilder från den svenska beredskapen under andra världskriget. Armé-, Marin- och Flygfilm, volym 40. Fotograf okänd.

I Krigsarkivet finns åtskilligt material – arkiv, böcker, fotografier - som belyser den svenska beredskapen, både ur ett övergripande nationellt perspektiv och i det lilla individuella perspektivet. Till det förra hör den stora samlingen Beredskapsverket, som består av 79 volymer och som har sitt ursprung i det uppdrag, som överbefälhavaren redan 1941 gav Försvarsstabens krigshistoriska avdelning. Den skulle utarbeta en historik över den svenska förvarsberedskapen, som skulle utformas så, att det kunde vara till ”praktisk nytta för framtiden”. I den samlingen finns bland annat majoren vid Karlstads försvarsområde Carl Kaijsers krigsdagbok, som beskriver interneringen av norska trupper i Värmland mellan den 11 och 20 april 1940. Men dagboken berättar också om det nervösa läget i allmänhet – det var ”skärpt” – för att använda Kaijsers eget uttryck, och hur vägarna över gränsen mot Norge skulle spärras, mineringar av broar göras färdiga och mörkläggning genomföras.

En karta över Värmland som visar utgångsläget den 12 och 13 april 1940. Ur Carl Kaijsers krigsdagbok, april 1940. Beredskapsverket, avd. 11, vol. 11.

Handskriven order att vägarna över gränsen mot Norge skulle spärras. Ur Carl Kaijsers krigsdagbok, april 1940. Beredskapsverket, avd. 11, vol. 11

Beredskapen ur ett individuellt perspektiv utmärker samlingen Beredskapsminnen. Den har sitt ursprung ett TV-program som sändes i april 1968, där en förfrågan utgick till alla som hade minnen från beredskapsåren 1939-1945, att sända in dem till det då ganska nyligen startade projektet Sverige under andra världskriget, som drevs vid Historiska institutionen vid Stockholms universitet. Gensvaret blev stort, och alla brev, dagböcker och minnesanteckningar överlämnades till Krigsarkivet på hösten samma år. Längtan efter nära och kära, beskrivning av väntan och umbäranden – de senare inte minst vanligt under de sällsynt stränga vintrarna - och en rädsla för att kriget också skall nå Sverige är några teman som förekommer i breven. Andra berättar om små vardagliga händelser, om utsikterna för permissioner, om vädret och hur livet i allmänhet gestaltar sig i det av krig, ransoneringar och mörkläggningar isolerat Sverige.

Litteratur:

Ingvar Andersson, ”Sverige under och efter andra världskriget”, Sveriges historia (3. uppl. 1950)

Olle Larsson, ”Försvarsbeslutet 1925”, i Militär historia, nr 9/2011

Jan Olof Olsson, Någonstans i Sverige (1974)

Evabritta Wallberg,´”Beredskapsverket” – exemplet Värmland. Tillkomsthistoria och underlag för källkritiska studier´, i Beredskap i Väst. Sverige militära beredskap och västgränsen 1940-1945, Meddelanden från Krigsarkivet XIV (1991)

Källor:

Beredskapsverket, avd. 11, volym 4, Från enskilda överlämnade handlingar
Beredskapsminnen
Armé-, Marin- och Flygfilm, stillbildsarkiv, ”Beredskapstyper”, volym 40

Finska vinterkriget och Fortsättningskriget

I augusti 1939 slöt Tyskland och Sovjetunionen en pakt som innebar att de båda ländernas ledare kom överens om att dela upp stora delar av östra Europa mellan sig. Finland ingick enligt avtalet i den sovjetiska intressesfären, och den 30 november anföll Stalins styrkor. Detta blev början på det 3,5 månader långa Vinterkriget. Striderna utkämpades i mycket sträng kyla (temperaturer på ner till -40 grader uppmättes) och trots numerär underlägsenhet bjöd finnarna mycket starkt motstånd. Men till sist blev övermakten för stor. Den 13 mars slöts en fredsöverenskommelse som innebar att ca 10 procent av Finlands territorium i öst lämnades över till Sovjetunionen.

En möjlighet till revansch öppnade sig ett år senare, när Hitler bröt pakten med Stalin och inledde ”Operation Barbarossa” – ett anfall på Sovjetunionen. Finland beslutade då att med av hjälp av Tyskland försöka få tillbaka de förlorade landområdena. Det så kallade Fortsättningskriget kom att pågå fram till 1944, då den tyska krigslyckan definitivt vänt och Röda armén avancerade allt längre västerut. Det stod nu klart att de baltiska staterna skulle inkorporeras i Sovjetunionen, vilket gjorde Finlands situation högst prekär. I detta läge lyckades regeringen i Helsingfors den 19 september förhandla sig till en fred med Sovjetunionen på relativt goda villkor. Förutom ytterligare några territoriella avträdelser måste Finland också betala krigsskadestånd och förbinda sig att jaga ut de tyska trupper som fortfarande befann sig i de norra delarna av landet.

Det sovjetiska anfallet på Finland 1939 väckte avsky och oro på många håll i Europa. Inte minst väckte det starka svenska sympatier att en liten grannstat anfölls av en stormakt, som dessutom var en kommunistisk diktatur. Men regeringen i Stockholm var inte beredd att bryta neutraliteten: Staten Sverige skulle inte skicka trupp och militärt materiel till Finland – däremot kom den att indirekt stödja den betydande hjälp av skiftande slag som gavs på frivillig basis. Omedelbart efter krigsutbrottet bildades Finlandskommittén i syfte att samla in ekonomiska resurser för att upprätta en svensk frivilligkår. Intresset visade sig snabbt stort. Under Vinterkriget kom genom denna kommittés försorg runt 8 200 svenskar att slåss i Finland. Under Fortsättningskriget var intresset för tjänstgöring däremot inte lika högt, då detta krig ju var resultatet av eget finskt beslut och man därtill valt att slåss med tyskar vid sin sida; ca 1 700 svenskar deltog i dessa strider.

De svenska frivilliga tjänstgjorde i särskilda svenska bataljoner. De tillhörde olika samhällsklasser, hade olika yrkesbakgrund och kom från olika håll i Sverige. De flesta var män, men det fanns även kvinnor som tjänstgjorde som lottor. Ett betydande antal av de frivilliga var yrkesmilitärer, men åkte alltså inte som tjänstgörande svenska officerare. Sympatierna med Finlands sak var som nämnts stora i Sverige, men det fanns även frivilliga som åkte också av andra skäl. Somliga av äventyrslusta.

En av de svenska styrkor som deltog i Vinterkriget var I. plogplutonen. Dess krigsdagbok vittnar om en tillvaro fylld av rutinarbete, men också om den alltid överhängande risken för när som helst dras in i de direkta striderna.

Källor:
Svenska frivilligkåren, Finland 1939-40, I. gruppen, vol. 98.
Krigsarkivet förteckning 271, Frivilliga i Finland.

Andra världskriget rycker närmare Sverige - invasionen av Danmark och Norge

”Så har det väntade skett som vi här anat”… Med dessa rader inleder den svenske marinattachén i Berlin, Anders Forshell, sina dagboksanteckningar den 9 april 1940. Vad han syftade på var den tyska invasionen i Danmark och Norge, som ingångsattes natten mot tisdagen den 9 april 1940. Det andra världskriget hade kommit i omedelbar närhet av Sverige, och frågan som många nu naturligt ställde sig: var det Sveriges tur nästa gång?

Anders Forshells dagbok den 9 april 1940

Målen med invasionen i Danmark och Norge – som gick under benämningen Weserübung – var två. För det första ville Tyskland ta kontroll över de norska hamnarna för att säkra de för krigsindustrin viktiga järnmalmstransporterna från Kiruna via Narvik. För det andra var det viktigt att de norska hamnarna kunde användas som baser för attacker mot brittiska fartyg.

Under vintern 1940 hade den tyska oron ökat för att de norska farlederna skulle komma under brittisk kontroll. Därför måste en militär operation ske så snabbt som möjligt. Besättandet av Danmark, som nästan skedde av bara farten, ansågs nödvändig för att säkra som en transportväg. Vidare, menade man från tysk sida, gällde det att skydda landet mot ett eventuellt allierat anfall. De tyska militära förberedelserna hade visserligen inte gått obemärkta förbi i Danmark, men överraskningen blev ändå i det närmaste total när den tyska krigsmakten gick till attack. Redan tidigt på morgonen den 9 april hade tyskarna satt i land en bataljon i Köpenhamn, och det dröjde inte länge förrän de danska ledarna valde att kapitulera.

I Norge utvecklades däremot situationen en annan riktning. Den tyska planen – som gick ut på att med hjälp av land, - sjö och luftstridskrafter slå till samtidigt, från Narvik i norr till Oslo i söder – genomfördes, men kom att möta motstånd från en numerärt och materiellt betydligt svagare norsk krigsmakt. I Oslofjorden lyckades den norska besättningen på fästningen Oscarsborg under befäl av översten Birger Eriksen sänka den tunga kryssaren Blücher, och särskilt i Narvik kom hårda markstrider att utkämpas, där norrmännen understöddes av allierade trupper. Det skulle dröja till den 10 juni innan norrmännen skrev under kapitulationsdokumenten i Trondheim, men då hade redan kung Haakon och regeringen lämnat landet. I det politiska kaos som uppstått sedan Arbejderpartiets ledare och tillika Norges statsminister Johan Nygaardsvold flytt Oslo vid den tyska invasionen, grep Vidkun Quisling, ledare för det tyskvänliga partiet Nasjonal Samling, makten och utropade sig till ny regeringschef. Men efter bara två veckor ersattes han på den posten av Josef Terboven, som blev ledare för det ockuperade Norge med titeln ”Rikskommissarie”. Så tog de fem tunga ockupationsåren sin början, där ransoneringar och repressalier, förtryck och deportationer kom att höra till vardagen, men där också en inhemsk motståndsrörelse växte sig allt starkare.

I Krigsarkivet finns åtskilligt med material som har anknytning till de skandinaviska länderna under andra världskriget. Ett exempel är ett handskrivet meddelande som berättar om eldgivning mellan de tyska krigsfartygen och de norska forten i yttre Oslofjorden under natten mot den 9 april 1940. Ett annat är ett maskinskrivet meddelande – också detta daterat 9 april – som gör gällande att det bland de tyska trupperna i Oslo skall ha cirkulerat rykten om att Skåne skulle ha blivit besatt av tyskarna, något som senare visade sig vara falskt.

Högkvarteret, Försvarsstaben, Underrättelseavdelningen, Krigsexpeditionen, Utgående och inkomna skrivelser 1940, nr 1-439, serie F: volym 1

Anders Forshells arkiv, volym 6

Bergström, Christer, ”Invasionen av Norden 1940”, Allt om Historia nr 4, 2010
Björnsen, Björn & Philgren, Marianne, Norge 9 april 1940: tyska invasionen timme för timme, 1978

Andra världskriget: en kort kronologi

Den 21/8 1939 inkom ett telegram från den svenske militärattachén i Berlin till Försvarsstaben: ”Sista dygnet tydligt forcerade krigsförberedelser”, löd det. Elva dagar senare skedde det som telegrammet hade varnat för. Krig bröt ut den 1 september 1939 när tyska styrkor angrep Polen.

Under 1930-talets senare del hade Hitlers Tyskland flyttat fram positionerna alltmer. Landet hade rustat, Österrike och delar av Tjeckoslovakien inlemmats, en militärpakt slutits med Italien och den 23 augusti slöts en tysk-sovjetisk överenskommelse, Molotov-Ribbentroppakten, som innebar att de delade upp östra Europa mellan sig.

Regeringarna i Storbritannien och Frankrike hade i det längsta försökte undvika en konflikt, men när Polen angreps reagerade man kraftigt, och bara två dagar senare förklarades krig mot Tyskland. Det var nu tydligt att en ny stor konflikt hade startat, bara drygt 20 år efter första världskrigets slut. Den svenska regeringen, ledd av Per-Albin Hansson förklarade redan samma dag Polen anfölls att Sverige till varje pris måste hållas utanför den, vilket blev inledningen på den pragmatiska och i efterhand ofta omdiskuterade neutralitetspolitik som kom att föras under kriget.

Till en början var den tyska krigsmakten mycket framgångsfull, och dessa framgångar kom också att fortsätta under de följande åren. 1940 slöts en pakt mellan Tyskland, Italien och Japan, tremaktspakten. Samma år ockuperades Norge, Danmark och norra delen av Frankrike, och Storbritannien flygbombades. Sovjetunionen hade kort efter tyskarnas inmarsch i Polen angripit detta land österifrån och i november 1939 attackerat Finland. I juni 1941 bröts dock Molotov-Ribbentroppakten då ”operation Barbarossa” inleddes – ett massivt tyskt anfall på Sovjetunionen som inledningsvis innebar stora tyska framryckningar österut. Detta ledde till en helt ny koalitionsbildning i det att Sovjetunionen och Storbritannien nu gjorde gemensam sak mot Tyskland. USA stod än så länge utanför kriget, men bidrog ändå starkt till den allierade sidans sak genom lån och bistånd.

Men kriget pågick inte bara i Europa, än mindre fördes det bara av européer. Då flera av de krigförande staterna hade kolonier drogs också dessa in, i vissa fall genom att strider kom att föras också där, men också genom de militära styrkor som de kom att bidra med. Nordafrika drogs på det sättet tidigt in direkt i konflikten, främst på grund av den strategiskt viktiga Suez-kanalen och behovet av oljeförsörjning. En andra arena var haven. Ett omfattande sjökrig utspelades framför allt mellan den tyska och den brittiska, senare också den amerikanska, flottan på Atlanten. En tredje arena var Asien, där Japan redan 1937 hade anfallit Kina och påbörjat en omfattande expansion i Sydostasien, vilket lett till att USA svarat med att sätta det extremt importberoende Japan i handelsblockad. När bristen på råvaror - inte minst i fråga om den för krigsmaskineriet oumbärliga oljan - blev akut valde regeringen i Tokyo att slå till mot USA: Den 7 december 1941 anföll japanskt flyg den amerikanska marinbasen Pearl Harbour på Hawaii, och krig förklarades även mot Storbritannien och Nederländerna med sina kolonialvälden. Kort därefter förklarade också Tyskland och Italien krig mot USA.

Framgångarna för tremaktspakten fortsatte ända fram till slutet av 1942. Då stoppades under mycket svåra strider de japanska framryckningarna i Sydostasien. I Nordafrika hejdades tyskar och italienare av de allierade (främst britter) vid El Alamein i början av november, och vid samma tid rasade i Sovjetunionen slaget om Stalingrad, som kom att sluta med en mycket tung tysk förlust.

Röda armén kunde efter slaget vid Stalingrad börja pressa tillbaka fienden. Denna framryckning mot Tyskland skedde till ett mycket högt pris i döda och sårade. I södra Europa lyckades de allierade i juli 1943 att invadera Sicilien och därifrån Italien och vidare norrut. Kort efter Sicilieninvasionen avsattes Mussolini av en ny italiensk provisorisk regering som också överlämnade landets kapitulation till de allierade, men kriget i Italien fortsatte att föras av tyska styrkor. Mussolini fritogs så småningom av tyskarna och återsattes av dessa som italiensk ledare – som tysk marionett kom han dock aldrig mer att få något egentligt inflytande.

Den 6 juni 1944 skedde en andra invasion i västra Europa av de allierade. En mycket omfattande styrka bestående av framför allt amerikaner, britter, kanadensare, fransmän gick då i land i Normandie under mycket svåra strider. Framryckningarna gick under en första fas relativt snabbt och drygt två månader senare kunde Paris befrias. Det fortsatta avancemanget mot och in i själva Tyskland var dock betydligt svårare. Tyskland flygbombades av de allierade för att försöka underminera den tyska försvarsviljan, men utan resultat trots ödelagda städer och många döda och skadade.

I april 1945 hade de allierade nått fram till den tyska huvudstaden – Röda armén österifrån, britter och amerikaner västerifrån. Tyskland låg nu i ruiner, men Hitler beordrade att kampen skulle fortsätta. Den 30 april begick han självmord i den bunker han tagit sin tillflykt till. Tyskland kapitulerade på samtliga fronter den 7-8 maj.

I fjärran östern fortsatte kriget ytterligare några månader. Den japanska ledningen vägrade ge upp trots att det nu tycktes uppenbart att en amerikansk seger var oundviklig även här. I augusti valde amerikanarna att tvinga fram ett snabbt avslut på kriget genom att för första gången använda ett helt nytt vapen – atombomben. Efter bombningarna av Hiroshima och Nagasaki kom också en japansk kapitulation den 15 augusti. Därmed var andra världskriget slut.

Källa: Försvarsstaben (h), Underrättelseavdelningen, Utgående och inkomna skrivelser, Telegram 1938-1940, F II: vol. 1. Utskrift av telegram till Försvarsstaben.

Berlin i februari 1945 – tre månader före krigsslutet

Den 7 februari 1945 genomförde de allierade det kanske dittills mest omfattande flyganfallet i Berlin, i vilket nästan 500 bombplan deltog. Tyskland stod nu inför slutet med engelsmän och amerikaner som trängde på från väster och ryssar från öster. Trots detta beordrade Hitler att försvaret av Tyskland till varje pris skulle fortsätta. Också barn och åldringar skulle nu med vapen delta i kampen.

Berlin var huvudmålet för de allierade. Vid sidan av marktruppernas avancemang mot huvudstaden utsattes den också för hårda luftangrepp. Nedanstående rapport, skriven av den svenske marinattachén B. Lind af Hageby, ger ett inträngande och personligt intryck av läget i Berlin före, under och efter det stora anfallet.